I förra veckan hade vi fyra dagar där vi pratade om "undoing oppression". Det som vi pratade om som ingick i förtrycket var rasism, sexism och heterosexism. Jag har tidigare skrivit lite om hur vi arbetade med "undoing racism" på CPT europas första "convergence". Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta "undoing". Ord.se föreslår bl a "lösa upp", "repa upp", "göra om intet, förstöra, rasera" och "utplåna följderna av". Jag tänker att det handlar om att försöka förstå hur förtrycket fungerar, hur det är en del av det samhälle som vi lever i, vilka fördelar jag som vit, heterosexuell man får av det, bli medveten om dem och börja arbeta mot det.
När vi började arbeta med rasism så gjorde vi ett "identitetskort". Det skulle bl a svara på frågorna min "ras" - definierat som en social konstruktion baserad på vissa fysiska särdrag, hobby och "något annat". Mina svar var "(vit)", fotboll och böcker/läsning. Jag satte vit inom parantes eftersom jag har insett att jag inte ser det som en "ras", ras är något som de som inte är som jag tillhör.
I en annan övning fick vi göra armband. Vi fick olika pärlor som representerade olika raser och varsitt snöre. Sedan fick vi frågor som vilken ras vi, vår familj, våra vänner, andra vi träffade regelbundet och de artister vi lyssnade mest till hörde. Totalt var det tjugotre frågor. Mitt armband har tjugotre vita pärlor.
This week the pace has slowed down a bit and we're not doing sessions after supper. Today we had the third day on workshops of undoing oppression. Monday was about undoing racism, yesterday about undoing sexism and today it was all about undoing heterosexism. The first two days were challenging, but when I was doing my homework for today, I realised that I had at least a concept of racism and sexism, whilst I am almost completely ignorant of heterosexism. The homework consisted of reading two essays from 118 Days: Christian Peacemaker Teams held hostage in Iraq. Part of the content of the essays is the authors, one of them the husband of the hostage Jim Loney, struggle with "going back into the closet", having to keep Loney's sexuality a secret during his captivity due to concern that if the captors found out it would affect his safety.
Most of todays workshops were led by Carol Wise and Kirsten Freed from Brethren Mennonite Council for Lesbian, Gay, Bisexual, and Transgender Interests. Part of it was spent watching this video:
We watched the video just before lunch which might explain why I found it a bit too fast paced. After lunch I realised that I rarely listen to transgender people, so I think it's worth watching only for that. And even though I wasn't totally focused when I watched it I managed to see that the content is important as well.
Så går jag äntligen i Ingers, Linus och Andreas fotspår på CPTs utbildning. Jag har tidigare skrivit lite om utbildningen på engelska. Syftet med utbildningen är att vi ska förberedas för att åka ut som voluntärer med CPT. Den första veckan avslutas med att vi runt lunch i morgon (läs idag), utför en ickevåldsaktion här i Chicago.
Tidigt i utbildningen så pratade vi om att lärande sker när vi kliver ut ur bekvämlighetszonen, går utanför det vi brukar göra, tar på oss nya uppgifter och utsätter oss för nya erfarenheter. Samtidigt gäller det att inte gå för långt från bekvämlighetszonen för då riskerar vi hamna i "alarm zone", tänker att det blir varningszonen eller något sådant, då har vi utsatt oss för alldeles för stora utmaningar och riskerar att inte reda ut situationen.
I onsdags skulle vi dela in oss i grupper för att förbereda morgondagens aktion. Grupperna var scenario - typ övergripande planering, skriva flyer, ta kontakt med massmedia och rekvisita. En av de andra deltagarna sa till mig att hon var mest bekväm med rekvisita, men att hon skulle välja mediagruppen eftersom den skulle utmana henne mest. Jag tänkte att alla grupperna skulle innebära nya utmaningar, men att rekvisita nog skulle utmana mig mest och valde därför den. Det var två till i gruppen, men när det blev kväll så var de tvungna att syssla med annat, så då var jag helt plötsligt ensam i gruppen. Det gillade jag inte alls, och jag blev lite handlingsförlamad, men fick ändå ihop fem stycken livbojar. När jag höll på och ritade livbojarna påmindes jag om att jag är perfektionist och att det leder till att jag undviker uppgifter som att jag inte kan utföra väldigt bra eller lyckas med. Eftersom övning ger färdighet så tänker jag att min strävan efter det perfekta också har hindrat mig från att utveckla nya färdigheter.
Idag fortsatte planering och vi skulle välja roller till morgondagens aktion. Bland rollerna fanns t ex leda sånger, vara kontaktperson för polis och media och fotograf. En annan roll var att vara "koreograf" vilket bl a innebär att välkomna de deltagare som inte är med i gruppen och se till att de får en uppgift, att se till att aktion flyter på och att skyltar och gatuteater är synliga och tydliga - och styra upp saker och ting om det inte är så. När jag sa att det skulle vara en utmaning för mig som jag inte var helt säker på att klara av så blev jag så klart uppmuntrad och utmanad till att ta den uppgiften...This morning we started doing sessions on non-violent direct action. Part of it involved trying to match the photos of the following people with their names. We had a hard time some of them, and especially with the women from the First Nations.
All but one of the links are to wikipedia, if you have better suggestions on resources for any of them, please let me know.
The training started Friday afternoon with an introduction to the Darst center where we're staying. There has since been a slight information overload, but I seem to remember that we after that introduced ourselves and celebrated a Ritual of Arrival where we shared some of the stories of how we ended up here. We, the participants, are a pretty mixed group of ten people. We come from all over the US and Colombia, Germany/Costa Rica, Wales and Sweden.
I was not pleased to discover that the schedule requires us to be at the CPT office at 8 and that on Saturday morning that meant that we had to leave the Darst center at 7. Most of us now has bikes, which makes commuting a lot quicker. Yesterday was a packed and long day with loads of information and not many breaks before it ended at about 9:15. We also received our binder/manual.
CPT understands violence to be rooted in systemic structures of oppression. We are committed to undoing oppression in our own lives and in the practices of our organization. Within that framwork, participants in CPT's Peacemaker Training will:
1. Practice peacemaking skills in three core areas:
- Public Witness & Nonviolent Direct Action
- Conflict Transformation & Undoing Oppressions
- Presence Ministry & Human Rights Reporting
2. Connect and nourish Biblical faith and spiritual centeredness as roots for active nonviolence and transforming the church.
3. Explore issues of team life and skills for leadership, decisionmaking and communication in cross-cultural crisis settings.
Today has been a more regular day, I guess, with sessions on "Trauma Healing and Self Care" followed by "Writing", "Role Plays" and "Orientation to Chicago". Really looking forward to next week when we'll prepare for our first Nonviolent Direct Action.
(Some kind of Swedish version to follow)
I hope there is some kind of regulation behind this sign, because otherwise it doesn't feel that great to have coffee at a place where the staff needs to be told this.
I don't remember exaclty when sandals became my favourite footwear, but it was probably in the end of 90's. At first I thought I'd conmemorate my longest serving, and favourite, sandals with just a photo, but it ended up becoming a blog post. I bought this pair of sandals a Wednesday afternoon in the end of April of 2003. It was the day that I finished my dissertation for Centre for Youth Ministry, and later that day Manchester United deservedly went out of the Champions League quarter final despite winning 4-3 at home against Real Madrid.
Maybe I thought they would last for ever, but in the end they, like my heart, were broken in the West Bank. And here I am at the Atlanta airport wearing my new sandals, on my way to the streets of Chicago and the Summer Peacemaker Corps Training. And around my are American soldiers on their to or from other kinds of peacemaking missions.
Igår drabbades jag och ett par tusen andra malmöbor av strömavbrott. När jag fick mitt nya elabonnemang så lämnade jag mitt mobilnummer så att eon skulle kunna sms mig om det hände något. Och det gjorde det igår. När jag vaknade hade jag fått klockan fem fått meddelande om strömavbrott och halv sju meddelande om att strömmen var tillbaka. Under förmiddagen kom samma meddelanden. Närmre halv två kom meddelandet som informerade om dagens tredje strömavbrott. Det förväntades vara avhjälpt klockan fem. Nu blev jag lite orolig eftersom jag hade tvättid på kvällen. Allt efter att tiden gick ändrades prognosen: 18:00, 18:39, 20:00, 21:00, 22:00, 23:00 och så till sist 00:39. 00:03 fick jag meddelandet som förkunnade att strömmen var tillbaka.
Sån tur var kunde jag få en ny tvättid till helgen, men jag blev så klart frustrerad över att inte ha någon ström, jag kunde t ex inte surfa och varje gång jag gick på toaletten försökte jag tända lyset och jag blev nästan lika förvånad över att det inte fungerade varje gång. Jag trodde inte att sånt här hände i centrala Malmö och kanske särskilt inte en sommardag.
Det var när jag gick och la mig som jag kom att tänka på At-tuwani, en by på södra Västbanken som jag besökte i höstas. Västbanken är indelad i tre områden och At-tuwani ligger i område C som nästan helt befinner sig under israelisk kontroll och ansvar. Några hundra meter från At-tuwani ligger den enligt Genevekonventionen illegala bosättningen Ma'on. Bosättningen grundades i början av 1980-talet och är ansluten till el- och vattennät. At-tuwani blev först i augusti 2010, efter nio års kamp, ansluten till elnätet. Nu när byn närmar sig anslutning till vattennätet så har den israeliska civila myndigheten skickat arkeologer för att undersöka om det finns något som är värt att utforska närmare. Byborna är oroliga för att de ska drabbas av samma öde som den närbelagda byn Susya som fick lämna plats för en utgrävningsplats. Som Amos Grvitz sa: "Israel is the only country in the world where archeology is a politicial science."
Då var det dags för att äntligen berätta om när jag och mina vänner på studieresan besökte Al Arakib (del ett och del två). Jag har påbörjat skrivandet av berättelsen flera gånger, och nu tänker jag att jag ger upp försöken att pressa in fakta och bakgrund och istället utgå från bilderna.
Efter tre dagar i Jerusalem begav vi oss åt sydsydväst och Negev. På vägen dit hämtade vi upp Amos Gvirtz som tillsammans med Haia Noach från Negev Coexistence Forum var våra ciceroner under dagen. Vårt första mål var beduinbyn Al Arakib och där mötte vi Aziz (fotograferad av Pat):
Aziz berättade att första gången de fick sina hus förstörda, den 27 juli förra året, så kom kravallpolis och bulldozrar på morgonen. De fick inte tid att packa utan de skulle lämna sina hus direkt. Ett trettiotal hem förstördes och 300 personer blev hemlösa. Med hjälp av israeliska aktivister byggde de upp provisoriska hus som revs fjärde augusti och sedan har det fortsatt med återuppbyggnad och rivning fram tills i våras. I januari och februari så sköt polisen mot byborna och några av dem och de aktivister som var där för att stötta dem blev arresterade. Om jag förstått det hela rätt så hade byn i början av maj rivits tjugotvå gånger. Men nu tillbaka till november förra året:
Det var inte bara byggnaderna som förstörts, utan även Aziz bil:
Så vad handlar det här om? Beduiner har bott i Negev sedan en lång tid tillbaka. Under 1800-talet blev de mer och mer bofasta. Några hundra meter från byn Al Arakib ligger deras begravningsplats med gravar från början av 1900-talet.
Innan striderna mellan palestinier och judar 1947-48 bodde det nästan uteslutande beduiner i Negev. Efter stridigheterna utvisades eller flydde många beduiner. Den israeliska staten tvingade även många av dem att flytta inom Negev så även invånarna i Al Arakib. De återvände i slutet av 90-talet till landet som de anser är deras då de hade hört att Jewish National Fund (JNF) skulle plantera skog där. Kolportören skrev i höstas om hur God TV stödjer detta och samlar in pengar till JNF. I bakgrunden ses skogsplanteringarna söder om byn.
Beduinerna började odla upp marken och den israeliska staten svarade med att bespruta landet med kemikalier. För några år sedan fick några av husen i byn rivningsorder som alltså verkställdes i somras.
För mer läsning: en sammanfattning av Negev Coexistence Forum från i höstas (pdf), en rapport av Negev Coexistence Forum till den internationella dagen för mänskliga rättigheter 2010 (pdf) och Off the Map av Human Rights Watch. Här finns bilder tagna av barn från Al Arakib.Ja, nu blev det mycket text också, men till sist, en bild som ger hopp, två som inte ger upp kampen: Amos och ett olivskott.
I november förra året åkte jag på en studieresa till Palestina/Israel med Christian Peacemaker Teams. Jag har tidigare skrivit om mina erfarenheter här och nu tänkte jag börja med min hemresa.
Det är söndag kväll och vid tjugo i tio går jag mot avdelningen där min incheckningsdisk finns. En kvinna ur personalen frågar vart jag ska åka, och när jag sagt Riga anvisar hon mig till en kö som inte leder fram till incheckningsdisken utan någon slags väskröntgen. Jag har knappt hunnit ställa mig i kön förrän en ung kvinnlig säkerhetsvakt som bubblar av frågor kliver fram: reser jag ensam eller i sällskap med någon, har jag packat mina väskor själv, har jag tagit emot något som jag ska lämna till någon annan, vad jag gjort i Israel, var har jag varit, hur länge jag varit där, har jag några vassa föremål med mig? När hon är färdig sätter hon små kryptiska klisterlappar på mina väskor och baksidan av mitt pass.
Sedan röntgas mina väskor och jag får det fruktade beskedet att jag ska gå fram till kön som leder fram till borden där flygplatspersonalen går igenom väskor.
Det är inte så många före mig i kön och jag tar upp Vi, de drunknade för att få tiden att gå och försöka se avslappnad ut. Ett väldigt misslyckat försök, eftersom jag tycker att jag darrar och inte alls kan koncentrera mig på läsningen. Efter vad som känns som en evighet är jag längst fram i kön och en ung man ber mig gå fram till plats ett. Han ber mig öppna min axelremsvätska och frågar efter vätskor. Någon av oss tar fram tandkräm och deo. Han säger att deon får checkas in. Jag hoppas att han är färdig, men nu är det dags för ryggsäcken. Han ber mig lägga den på disken och öppna den.Han har fått fram en röntgenbild på en dataskärm och tar fram fatet jag köpt till min bror. Jag minns inte riktigt vad som händer här, men fatet låg nästan längst ner i väskan och han hade bett mig öppna den underifrån vilket gör att böckerna från Breaking the Silence ligger synliga. De är huvudorsaken till att jag är orolig, jag vill inte att han ska få se dem och fråga vart jag fått dem ifrån. Han rotar runt i väskan och hittar a:s reseadapter som jag helt i onödan lånat. Han frågar om det finns mer elektronik och jag tar fram batteriladdaren till m:s kamera. Han drar med någon slags borste på dem och på fatet och inuti väskan. Borsten tar han bort till någon slags maskin och sedan upprepas den proceduren några gånger tills han förklarar sig nöjd, ber om ursäkt för besväret.Jag går till incheckningskön och han hänvisar mig till en för "security" med bara två personer framför mig. Klockan är nu halv elva och jag försöker hitta mina medresenärer som är på väg till Chicago, men jag lyckas inte och efter en sväng i bok- och tidningsaffären går jag fram mot ingången till säkerhetskontrollen. En kvinna tittar på mitt pass och min biljett och hänvisar mig till den första säkerhetskontrollen på vänster sida. Det står en handfull människor före mig i kön och klockan är kanske tjugo i elva. Den här gången tar jag inte fram boken och ganska snabbt känner jag "yalla, yalla" - för det går vansinnigt långsamt. Väskor röntgas flera gånger samtidigt som några ur personalen står sysslolösa och pratar med annan personal som går förbi. Eftersom jag inte förstår språket är känslan av sammanhang väldigt låg och i skrivandets stund upptäcker jag att mannen som myntade begreppet var professor på ett universitet i Beersheba med samma namn som flygplatsen jag befann mig på. Till slut blir det min tur. Jag lägger tygkasse, börs, bälte och klocka i en liten plastback. Sedan ska en annan passagerares nyss röntgade väska röntgas igen så jag får fortsätta vänta. Jag får gå igenom metalldetektorn, men får inga instruktioner för vad jag ska göra så jag står kvar. Efter några minuter kommer en kvinnlig säkerhetsvakt och "borstar" mina skor. Mannen bakom mig går igenom metalldetektorn och när hon ber honom sätta sig sätter jag mig också. Jag väntar några minuter medans min väska röntgas på nytt. Sedan säger en kvinnlig vakt åt mig att ta med mig mina grejer längre bort på bandet. Hon drar med "borsten" längs väskans insida och frågar efter elektronik samtidigt som hon tar fram kameran. Det ska finnas tre enheter till av intresse, visar sig vara ipod, mobil och mobilladdare. Hon drar med borsten på dem, går bort till en maskin och "laddar" borsten eller vad hon gör, kommer tillbaka drar på elektroniken igen och säger helt plötsligt "You can go now". Klockan är nu 23:10 och fem minuter senare har jag gått igenom passkontrollen och är ute i avgångshallen.Där börjar jag reflektera över gårdagen när vi under vår färd från Hebron till Jerusalem skulle gå igenom checkpointen vid Gilo i Betlehem. Vi åker minibusstaxi genom Betlehem och givetvis hinner jag inte få upp kameran förrän Banksys fredsduva försvunnit bakom ett hörn. Vi kommer fram till ingången till checkpointen och även här har Banksy varit framme. Jag slås av hur lite folk där är, men det beror förmodligen på att det är lördag eftermiddag.
Det är en märklig upplevelse att gå på den smala gången som omgärdas av höga metallstaket, det känns nästan som att vi är djur som leds fram mot något oklart.
Vi går igenom muren och sedan är det en kö som leder fram till en metalldetektor och en väskröntgen, precis som vid säkerhetskontroller på flygplatser. Jag lägger mina väskor på bandet som drar dem igenom röntgenmaskinen, innan jag utan att tömma mina fickor går igenom metalldetektorn som piper. Vakten tittar knappt upp där han sitter i sitt bås. Jag gick i slutet av vår grupp, men de som gick längre fram berättade att en palestinsk man som gick framför oss fick gå igenom metalldetektorn flera gånger och att den pep hela tiden.
Sedan kommer vi ut i någonslags ingenmansland med en något bisarr och väldigt malplaserad baner som utropar fred
Vi går in i utgångshallen eller vad man ska kalla det, går runt ett hörn och kommer fram till utgången. Rakt fram står ett tiotal palestinier i kö och kön verkar inte röra på sig. Framför oss går några andra västerlänningar och när personalen får syn på dem öppnar de snabbt en annan utgång och ger tecken till oss att gå dit. Vi går fram och visar snabbt upp våra pass innan vi är ute. Pat hann ta en bild på de två köerna innan personalen sa att det inte var okej.
I bussen på väg mot östra Jerusalem så börjar jag reflektera över upplevelsen. När vi närmade oss utgången så kände jag nej, jag pallar inte att stå i kö - väldigt trött efter tio dagar i Palestina och Israel, många upplevelser och dåligt med sömn. Jag inser att det jag precis varit med om var kanske det mest tydliga exemplet på rasism jag sett, på hur det görs skillnad på människor utifrån hur de och deras pass ser ut.
Tillbaka till Ben Gurion-flygplatsen så tänker jag att det jag precis varit med om påminner om det tusentals palestinier är med om varje dag - att köa framför en säkerhetskontroll för att ta sig till jobbet inne i Israel och inte veta hur lång tid det kommer ta innan man kommit igenom kontrollen och vad som kommer hända. Jag hade så klart inte så mycket att vara rädd för, jag tänker att det värsta som hade kunnat hända var att de tagit mig åt sidan, frågat hur det kommer sig att jag har böcker från Breaking the Silence, var jag varit, om jag träffat några palestinier och vad de heter - till slut hade jag ändå hamnat på mitt plan.
UPPDATERING: Här finns bilder hur palestinier från tidig morgon köar för att komma igenom Gilo och här är Checkpoint Music.
Theme created for Posterous by Obox
